
Här är den fina dikten. .
I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som som en
ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som
bilda vårens väv.
För skygg att låta hela hjärtat tala
om det, som ligger närmast till för
dikt,
gör människan orden vanliga och svala
så snart hon närmar sig
sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan
varje vår till Alltidhult.
Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd
mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder
ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult
har livet självt sin dröm